Sorry for helt vardelos uppdatering! Vi har forsokt uppdatera lite pa vagen men det ar svart nar datorerna pa lokala bibliotek inte vill lasa blogg.se och loggar ut oss hela tiden. Vi har SJUKT mycket bilder som vi skulle vilja lagga upp. Sen har vi aven en massa tips och trix till dom som vill aka hit och uppleva det har fantastiska landet :) 
Nu ar vi pa vastkusten pa den sodra on. Vi har ungefar 4 dagar kvar har innan vi ska hoppa pa farjan till nordon. Det blir spannande att se hur nordon ser ut. Om den ar lika fin som sydon sa kommer jag aldrig vilja lamna Nya Zeeland! 

Jaja, vi ska forsoka uppdatera med bilder sa smaningom sa hall ut :) 

KRAM 
I tisdags natt var det otroligt stjärnklart, därför ägnade vi en god stund åt att kolla på alla stjärnor och försöka ta reda på vad det var för stjärnbilder. Det är ju lite svårt när man är på andra sidan jorden. Efter en stunds spanande såg vi ett sjukt långt stjärnfall! Jag har aldrig sett ett som varat så länge, man verkligen såg hur den brann upp i atmosfären! 
 
Hur som helst, för att kunna se så mycket stjärnor måste det ju vara väldigt mörkt. Utanför tältet cirka två meter mitt i färdriktningen mot matsalen och toaletterna finns en stolpe som markerar vår tältplats. Med det förklarat kan jag nu gå in på vad som hände när jag skulle borsta tänderna. Jag klev ut ur tältet med tandborste och tandkräm i högsta hugg, riktning badrum. Efter cirka två meter hinner jag tänka: "Just ja, var fan är stolpen?". Detta millisekunden innan jag totaldemolerar min högra stortå. Ett antal svordomar senare lyckas jag berätta för Emelie vad som hänt, varpå hon brister ut i sinnessjukt gapskratt. Tack älskling. Så haltar jag vidare mot badrummet utan vidare incidenter. 
 
Nu ska jag berätta om det mest fantastiska jag någonsin har gjort hade jag tänkt. Det placerar sig till och med strax före det otroliga barriärrevet. 8.30 stod klockan på när vi steg upp för att i vanlig ordning äta smaklös gröt. Hela natten hade faktiskt gått bra att sova, trots att vi dagen efter skulle göra det galnaste någon av oss har gjort. Vi försökte lugna nerverna en aning vid frukosten genom att intala oss om att det var länge kvar, vilket det inte var. Det hjälpte inte så mycket utan vi gick runt och var smånervösa hela tiden. Hur som helst så tog vi oss igenom frukosten och sedan in till stan för att möta upp på kontoret där vi skulle få en liten genomgång. Vi fick först fylla i och skriva under ett formulär där företaget (Nzone) avsäger sig allt ansvar vid olycka eller dödsfall under aktiviteten. Det kändes väldigt härligt. Sedan fick vi kolla på en film som visade några olika exempel på folk som utövade aktiviteten. Filmen tog slut, varpå instruktören säger: "Ja, om ni inte visste vad ni hade gett er in på innan så vet ni förmodligen det nu, skydive! Yay!". Nervöst skratt utbrast hos alla som skulle hoppa. Det var det bästa med allt, jag kände mig inte alls så nervös som alla andra som var där, varför vet jag inte, men det gjorde att jag kunde lugna mig lite och leva på de andras nervositet. 
 
Efter första instruktionen hoppade vi på en buss som skulle ta oss till vår drop zone 20 minuter bort från stan. Platsen var helt sjukt fin upptäckte vi när vi kom fram. Det var en stor, grön äng omgiven av bondgårdar, med jättemånga får, samt en massa höga berg. Vi skulle sedan dubbelt så högt upp som den högsta bergstoppen på 2000 meter i ett litet plan, för att efter det kasta oss ur det. 
 
Väl på landningsplatsen fick vi vänta en stund, kolla in de andra som hoppade, samt deras kamerahoppare som kom nerswishande mot marken i 150 för att hinna ta bilder när de andra landade. Jävlar vad fort det gick för dem att komma ner, det såg sjukt coolt ut! Till slut fick vi gå in i hangaren där de höll på att packa fallskärmar. Det krävs ju speciell utbildning för att kunna packa en fallskärm säkert, så att den med största säkerhet vecklar ut sig. Där inne fick vi i alla fall ta på oss snygga jumpsuits, handskar, sele och en fantastiskt vacker mössa. Här hade faktiskt nervositeten övergått i megatagg av någon skum anledning. Jag kände mig bara allmänt lycklig. 
Efter ännu en stunds väntan kom till slut kamerahopparna fram och hälsade på oss. Eftersom vi hade valt att köpa film på oss själva när vi hoppade fick vi en helt egen person som endast hoppade för att filma oss. Vad sjukt egentligen. Vi fick då gå iväg och göra en intervju för att förklara hur vi kände och vad vi skulle göra osv. Sedan kom själva "tandem-mastern", alltså den personen vi skulle sitta fast i och falla mot marken med, och hälsade på oss. Efter det gick det väldigt fort så var vi på det lilla planet, och sen gick det väldigt fort så var det lilla planet i luften! Känslan här för mig var att jag bara ville komma upp så fort som möjligt, jag var så sjukt taggad på att se hur det var att hoppa. Konstigt nog var jag fortfarande inte nervös. 
 
När vi nådde 9000 fot skulle ett par hoppare ut, vi andra fick sitta och kolla på medan de försvann ut genom dörren på planet. Jag vet inte vad det var, men när jag såg de andra försvinna så kände jag ett enormt rus, jag kunde knappt bärga mig tills det var min tur. Efter det tog vi oss snabbt upp en kilometer till, till 12000 fot. Lampan ovanför dörren på planet började då lysa grönt, vilket indikerade att det var okej att hoppa. Min kamerahoppare satte på gopro:n och frågade oss om den var på, det var den inte. Det hade kunnat bli tråkigt tänkte jag. Så hasade jag och min tandem-master oss fram till dörren, jag kände hur vinden tog tag i mina fötter, vilken känsla! Vi vinkade till kameramannen, intog position och sedan föll vi. När vi hoppade ut ur planet kände jag att jag tappade bort vad som var upp och vad som var ner, men det fixade sig snabbt när min tandem-master fällde ut stabiliseringsskärmen. Vi föll i nästan en minut i 200km/h och gjorde gester mot kameran innan vi fällde ut den riktiga fallskärmen och såg kamerahopparen falla mot marken. När den stora skärmen var ute kändes det som att allt var över, vilket det förstås inte var. Där hängde vi och dinglade med fötterna ett par kilometer ovanför marken och försökte ta in naturen. Efter en liten stund fick jag prova på att styra skärmen. Vi svängde och gjorde 360s osv. i nästan fem minuter innan vi landade. Det var grymt roligt! När vi närmade oss marken var det dags för mig att inta position, alltså benen rakt ut framåt, och så gled vi ner och satte oss på marken samtidigt som kamerahopparen sprang och filmade. Det var det! Helt galet fantastiskt kändes det, jag kände direkt att jag skulle kunna åka upp en gång till! En liten stund efter mig kom Emelie farande och landade bara några meter ifrån, även hon såg sjukt glad ut! 
Helt i extas fick vi gå tillbaka in i hangaren och lämna tillbaka utrustningen. Det kändes lite motigt, jag hade ändå börjat trivas i min vackra jumpsuit. Väl inne i den lilla butiken igen var det upplagt så att vi skulle gå och betala för våra filmer för att sedan hämta ut USB-stickorna när vi kom tillbaka till stan. De behövde nämligen lite tid på sig att klippa ihop våra filmsnuttar till en hel, lång, färdig film. Så fick vi våra kvitton och gick ut och väntade på bussen tillbaka till stan. Vi hann inte sitta någon lång stund innan hon som tagit betalt av oss kom ut och frågade efter mig. Att betalningen inte blev godkänd hade varit en god nyhet, men nu var det på det viset att det hade varit problem med kameran jag filmades av, så alla filmer kom inte med. Lite besviken blev jag ju, men jag sa att det inte var någon fara, och jag hoppades verkligen inte att min kamerahoppare kände sig dum över det. Det blev så att jag ändå skulle få de filmer som nu fanns och dessutom få tillbaka pengarna för filmen. Det var ju väldigt snällt av dem tycker jag. Det visade sig dock senare att den filmen som var borta var den viktigaste av alla. Nämligen den där jag hoppar ut ur planet och faller. Jahapp, då är det väl så enkelt som att jag får göra det igen någon gång! Jag är väldigt stolt och nöjd över att jag har gjort det i alla fall! 
 
 Här är en film på när Emelie hoppar! Klicka och njut!
 
 

 Bungy!
 
Nästa galna aktivitet som jag fullkomligt har fallit för (no pun intended) bokade vi direkt när vi kom hem från skydivet. Som om det inte var nog med en extremsport, vilket det ju inte var, jag var fortfarande taggad. Vi kände alltså nu för att hoppa bungy! Direkt efter vi bokat och hela vägen fram tills dess att vi skulle hoppa försvann dock den känslan. Jag var lite småtaggad, men samtidigt undrade jag vad i helvete vi hade gett oss in på. Det var först när jag på håll såg någon annan hoppa som jag blev väldigt taggad. 
 
Nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Vi kan börja med incheckningen på morgonen. 11.30 var det tänkt att vi skulle checka in på The Station i Queenstown, vilket agerar som någon sorts samlingslokal för alla olika extremsporter i området. Där fyllde vi först i våra namn och andra viktiga uppgifter på en lapp. Mitt fulla namn rymdes dock inte (ovanligt) så jag fick välja bort något. Namnen skulle senare skrivas ut på ett diplom som visade att vi fullföljt bungyn, vilket vi direkt fick skriva under. Lite fuskigt tycker jag, att få diplom innan man har förtjänat det. Efter detta var det dags för oss att hoppa upp på varsin våg, så att vi skulle få rätt bungyrep (de har olika för olika viktklasser). Resultatet fick vi sedan skrivet på händerna, så att alla i hela världen skulle kunna se vad man vägde. Det gjorde dock inte så mycket för mig som precis har lyckats med en grov viktökning innan resan. Här fick jag ju dessutom se att jag hade klarat av att hålla den ökningen (inklusive lite extra, hehe), trots allt resande. 
 
En halvtimme efter incheckningen stod bussen utanför och väntade på oss. Vi behövde hur som helst inte riktigt bygga upp nervositeten än då bungyn låg 40 minuter bort. På vägen dit blev det dessutom ett oväntat stopp på grund av ett stenras som skulle skottas bort. Därför fick vi där hoppa ut och samla tankarna lite. Fortfarande undrade jag vad vi egentligen höll på med. Vägen öppnades och vi fortsatte en bit till, tills vi kom till en sjukt brant kulle. Berg är kanske ett bättre ord. Framför oss var nu en brant grusväg med plats för bara ett fordon och vi färdades i en halvlång buss. Hur ska det här gå? Jag försökte intala mig själv om att den här biten av bussresan förmodligen var farligare än själva bungyn. Då släppte nervositeten lite, konstigt nog, vilket behövdes då den på sistone hade gjort sig mer påmind. Bussen klarade backen och vi var nu framme på själva bungysiten. 
Kommande händelser gick väldigt fort. Vi gick in i högkvarteret och lämnade av oss alla grejer vi inte behövde för hoppet. Efter det gick vi ut och blev tilldelade en sele, ungefär som en sele man har när man klättrar, fast en aning större och tyngre. Med selen fick vi sedan återigen kliva upp på en våg och få en slutgiltig vikt med allt på som skulle vara på. Till slut var vi färdiga att gå vidare ut till den gondol som skulle ta oss över till själva huset vi senare skulle hoppa från. Ett svävande hus. Mitt i en dal. 134 meter upp i luften. Det såg rätt läskigt ut, men samtidigt började jag nu bygga upp min förtjusning. Jag blev mer och mer sugen på att bara åka ut och hoppa på en gång. Först gick vi dock igenom hopptekniken medan vi på håll såg bungyhuset. Armar ut och hoppa rakt ut med huvudet före, nästan som ett dyk. Inte direkt den mest normala ställningen om man skulle vilja ha en chans att överleva när man faller mot marken, men å andra sidan så är det nog inte ofta man överlever ett hopp (utan bungylina) på 134 meter vilken ställning man än väljer att ha. Här körde vi ju dock med bungylina, så det fick bli dykning. 
Till slut kom gondolen över för att hämta oss, och medan vi åkte mot bungyhuset kände jag hur adrenalinet började pumpa. Så var vi framme. Nu var det inte långt ifrån att vi skulle klara av den högsta bungyn på Nya Zeeland. Vi fick sätta oss på en liten hylla och så fick jag på mig ett par spännen kring fötterna. Emelie fick vänta en liten stund eftersom vi hoppade tyngst till lättast av säkerhetsskäl. En liten stund senare blev jag hastigt inkallad till själva hoppplatsen i huset och fick där sätta mig i en stol för att få på mig själva bungylinan. Efter en pose för kameran fick jag sedan sätta på min egen kamera och vagga ut till avsatsen.
Nu känner jag att jag måste ta ett litet sidospår då jag blir alldeles för exalterad av att bara skriva om det här. I mitt huvud har det alltid funnits en känsla om att bungyjump ska kännas väldigt mycket i magen just när man hoppar och sen hela fallet. Sedan när rekylen kommer har jag trott att det ska vara plötsligt, ryckigt och att allt blod rusar till huvudet.
 
Där stod jag nu, med livet inlindat i en bungylina och med alldeles för långt ner till marken för att ens kunna förstå hur högt det faktiskt var. En vink till en annan kamera sedan räknade de ner bakom mig. 3...2...här förstod jag att det bara var att hoppa...1...undrar hur det känns... Och så fick jag reda på det! Millisekunden efter att jag slängde mig ut var det blandade känslor mellan "vad gör jag" och "fy fan vad coolt det här är" och "gaaaaaaahhhh". Direkt efter hoppet väntade jag sedan på att något skulle dra mig ner, som när man åker fritt fall. Men eftersom jag bara vägde mig själv så kom aldrig den neddragande fritt-fall-känslan. Sedan kom nästa skumma del, då jag passerade gränsen för hur långt man brukar falla om man till exempel hoppar ner i en simbassäng. Efter detta tappade min hjärna tråden, jag har ju aldrig varit med om något liknande förut och därför kunde inte min hjärna jämföra det med något annat. Därför blev resten av de 8,5 sekunderna man föll bara helt fantastiskt! Förvisso var ju skydivet ett enda långt fritt fall som det här, men det var så pass långt upp i luften att man faktiskt inte kände att man föll. Här kunde jag ändå lite smått se marken komma närmare och närmare, och sen var jag på väg upp av rekylen. En helt sjuk känsla som egentligen inte går att beskriva med ord. Ett par studsar senare fick jag dra i ett snöre för att vända mig åt rätt håll och sedan blev jag upphissad till bungyhuset igen. Den där ryckande känslan jag nämnde tidigare, som jag trodde skulle infinna sig, kom aldrig. Inte heller en massa blod till huvudet. Det var bara en enda skön och len gungning upp och ner. 
 När jag kom upp till huset kände jag mig nästan mindre säker än vad jag gjort under hoppet. Dock så kändes det så förbannat härligt att ha genomfört det. Jag fick ingen lång vila, för efter mig var Emelie och jag skulle filma henne från huset. Jag slet av mig gopron och vände den mot henne, precis i lagom tid till att se henne hoppa ut från avsatsen i ett vackert svanhopp. En stunds dinglande senare blev hon upphissad igen, men upp och ner! Hon kom in med stil, bröt normen lite grann. Så var vi klara! 
 
 Här har vi ett par till filmer som visar när vi gjorde själva hoppet!
 
Direkt efter hoppet kände jag mig inte alls osäker på huruvida jag ville göra det igen eller inte. Jag visste att jag absolut ville göra det igen, och den känslan har inte lagt sig än. Tvärtom, den har blivit starkare när jag nu dessutom har skrivit om det! Men alldeles strax är det färdigt med alla galenskaper här i Queenstown. Imorgon åker vi nämligen mot Milford Sound. Innan dess har vi dock en sak kvar att göra, mer om det kommer i en senare avhandling.(; 
 
 
Så glada var vi efter hoppet!
 
Till alla som funderar på att hoppa bungy kan vi båda säga: Gör det bara!!! Så jävla värt!!
Queenstown! Mycket vacker stad, och liten också. 
 
Vi bestämde oss alltså för att börja köra klockan 5 på morgonen, vilket jag faktiskt måste säga var väldigt smart. Visst, det blev inte så mycket sömn, men personligen kände jag mig rätt utvilad när vi klev upp på morgonen. Annat kan man nog säga om Emelie, för hon sov i bilen tills vi bestämde oss för att äta frukost klockan 7(; 
 
Vägen vi tog till Queenstown hade vi spånat lite på kvällen innan. Planen var att köra söderut från Christchurch och sedan åka längs med kusten hela vägen ner till Dunedin. Efter två timmars körande kände jag att det var dags för en liten bensträckare, och kaffe, så jag tog chansen att stanna vid Subway när vi väl var i ett samhälle. Ibland kan det ju ta en stund innan man kommer till nästa byhåla. Jag väckte då Emelie och så gick vi in och köpte oss varsin macka och kaffe, mums! Mätta och nöjda fortsatte vi sedan ännu längre söderut, i tre kilometer. Egentligen var det ju lite längre kvar än så, det var bara det att solen höll på att gå upp över havet på ett helt episkt sätt så jag tog första bästa avfart ut till havet och så ställde vi oss på en klippa och bara tog in livet. Från där vi stod på en 20 meter hög klippavsats kunde man blicka ut över havet, hela den långa stranden samt en fiskare som skulle försöka fånga lite frukost i de höga vågorna. Lyckliga över att ha sett något så vackert fortsatte vi neråt.
 
 
I nästa samhälle kom en liten utmaning, vi behövde nämligen tanka bilen för första gången. När vi stod där på macken insåg jag att jag hade glömt vad de hade sagt att vi skulle tanka med! Det kan ju vara lite bra att veta. Men så kom vi på att det måste stå i papperna vi fick med oss från Jucy, självklart. Petrol stod det, så i tanklocket stod det 91 unleaded. Då så! Färden kan fortsätta! 
 
Vår tidigare nämnda plan höll faktiskt väldigt bra ända tills vi var cirka 10 mil från Dunedin, då vi spontant bestämde oss för att köra in mot bergen. Eller egentligen var det GPS:en som bestämde det, vi bestämde oss bara för att följa vad den visade. Där måste jag faktiskt säga bra jobbat GPS:en! Vi kom ju då in på en lite mindre väg än den vi varit på innan, men landskapen! Wow! Vi var som två barn på julafton, två kor på grönbete, två skogsmullar på en bergstopp, två kalkoner i en myrstack, två två grässtrån på en uppfart, två isglassar i en frysbox, sex laxar i en lackask. Inte riktigt allt av det som står ovan kanske, men vi var verkligen exalterade. 
 
 
Efter en stunds körande på smala och slingriga vägar tvärbromsade jag för ett spontant stopp för att köpa jordgubbar. Vi körde in på en bondgård och köpte en stor korg direkt av de som bodde där de hade precis när vi kom varit och plockat ännu fler som skulle sorteras och paketeras. Det kilot saftiga jordgubbar åt vi upp långt innan vi var framme i Queenstown. 
 
 
Det blev några fler stopp längs vägen. En gång för att titta på en damm, en annan gång för att blicka ut över en dal, en tredje gång för att...ja, när man dricker mycket vatten är det ju så att det måste komma ut så småningom, men vi kan säga att vi kollade på saker där med. När vi åkte därifrån lämnade vi i alla fall efter oss en glad buske i torkan. 
 
 
Vägen fortsatte slingra sig längs bergen och vi skrek på i bilen till gamla hits. Till slut började vi närma oss vårt mål. Det märkte vi på dels då vi körde över en bro man kunde hoppa bungy ifrån, och dels då vi såg alla paragliders. Queenstown är ju lite känt för att det finns en massa saker att göra, till det hör en hel del extremsporter. Till alla oroliga föräldrar ska jag då skriva att det är ju förstås ingenting som jag och Emelie ska ägna oss åt. Till alla andra...(; 
 
Hur som helst, när vi kom fram till centrum kämpade vi ett tag för att hitta parkering, precis som alla andra turister. Till vår förvåning så tog det inte så lång tid, förvisso var det bara en halvtimme tillåtet på den platsen vi hittade, men den räckte ju en stund i alla fall. Därefter gick vi in till en park för att möta upp ett par umekompisar. Det är helt sjukt att man kan träffa någon man känner på andra sidan jorden bara sådär! Det är alltid coolt när vägar korsas! Innan parkeringstiden gick ut hann vi i alla fall mötas upp, gå till en pizzeria vid namn Hell, beställa en Mordor och vänta tills precis innan pizzorna var klara. Jag hann alltså bara gå ut genom dörren innan de kom ut med dem fick jag berättat för mig sen. Medan de andra högg in kämpade jag med att hitta parkering, vilket jag till slut gjorde i ett parkeringshus en bit längre bort. När jag kom tillbaka till pizzerian hade de andra nästan ätit upp. Hungrig som jag var kastade jag mig då över Mordor. Vi satt och pratade om en massa saker i ett par timmar sedan skulle de iväg till flygplatsen för att flyga till Auckland och sen hem till Sverige igen. Jättekul att vi hann träffas en stund, det var ju ändå nästan två år sen sist! 
 
Såhär i efterhand ser jag ett tydligt samband mellan Hell och det som skulle komma efteråt, det riktiga helvetet. Jag och Emelie gick och hämtade bilen i parkeringshuset för att sedan försöka leta reda på ett ledigt boende. Det första problemet var att vi inte hade någon aning om var alla boenden fanns, men det var ett mindre problem, man såg dem ju från vägen. Det största problemet var att alla turister i världen hade bestämt sig för att komma till Queenstown samtidigt, inklusive oss då, och därför var alla boenden som inte hette något i stil med "Luxury apartments", eller "Lakeview suites" såklart överfulla... Jahapp, vad gör man om man inte hittar någonstans att sova? Jo man fortsätter leta, i två timmar... Vi hann under den tiden bli väldigt utmattade, törstiga, och allmänt less, vi steg ju upp svintidigt. Men vi tog oss ändå upp på ett fint bebyggt berg med superbranta gator och en grym utsikt över hela Queenstown.
 
 
Till slut körde vi in på en camping strax i utkanten av centrum, där de såklart inte heller hade några platser lediga, men där kunde vi i alla fall fråga om närmaste camping därifrån. Den låg 10 minuter från där vi var och det är där vi bor för tillfället. Något sovande blev det ändå inte förrän sent på kvällen. Vi var ju tvungna att sätta upp tältet, åka in till stan för att köpa öl, tändare och en extra vattenflaska, laga middag och hänga upp blöta kläder. Efter allt det däckade jag snabbare än Magnus Uggla behöver byta byxor i låten "Fyra Sekunder". 
 
 
Nu är planen att stanna i Queenstown till på fredag, sedan ska vi försöka ta oss ut till Milford Sound och sen norrut genom bergen igen. Vi får se vad vi hittar på tills dess! Ha det så länge!