Hawaii bjuder på sol och värme! Här går det inte direkt någon nöd på oss. Den senaste veckan har det egentligen inte hänt så överdrivet mycket, vi har mest legat på stranden och tagit det lugnt, precis som vi hade tänkt. Lite less blir man ju förstås efter ett tag, därför har vi lyckats gå runt och kolla in stan, hängt med våra sköna roomies från Kanada, åkt till Pearl Harbor och dessutom till Wet n' Wild. Mer om sådana ting kommer strax, det vill säga när bloggen är samarbetsvillig och vill ladda upp våra bilder. Annars har vi idag bestigit en vulkanisk krater, lite spontant sådär när planen egentligen var att surfa.
 
Vi steg upp rätt tidigt imorse för att hänga på Kanada och surfa, som sagt, men när de inte vaknade antog vi att de hade varit uppe rätt länge kvällen innan. En av dem skulle ju åka hem samma dag, så fokus låg troligtvis på det. Hur som helst gick vi då tillbaka till ursprungsplanen som var att åka upp till Diamond Head State Monument och vandra. 
 
 
Diamond Head är ursprungligen en vulkanisk krater, men på toppen av den byggdes 1908 en station för USAs militär som framför allt användes under andra världskriget. 
 
 
Det skulle ta ungefär 60 minuter att ta sig upp till toppen, men vi har ju tränat ett par gånger på Nya Zeeland och Fiji så vi var uppe på 30. Vi blev nästan lite förvånade när vi helt plötsligt var uppe. Alla andra vandringar vi har gjort hittills har varit så pass långa att vi har vant oss vid det. Dock var den här endast uppför utan några som helst plana ytor, så det tog lite på benen.
 
 
En dålig sak, som vanligt, var att det var fruktansvärt mycket turister. Även fast det är en någorlunda jobbig vandring verkar folk tycka att det är värt det, vilket jag kan hålla med om. Vandringen är dock inte för alla. En bit nedanför toppen såg vi nämligen en äldre man som hade kollapsat, troligtvis av en kombination av klättringen och hettan (det var verkligen sjukt varmt). På vägen ner mötte vi därför ett par joggande brandmän/räddningstjänstemän och när vi nästan var nere såg vi hur en räddningshelikopter flög ner den kollapsade mannen och hans familj från berget. Hoppas att allt gick bra. 
 
 
 
 
 
 
 
Klara med vandringen en timme snabbare än planerat gick vi tillbaka dit vi kom från för att hoppa på en buss in till stan igen. Det blev dock ett litet stopp vid ett utomhusgym som låg väldigt bra placerat mellan kratern och busshållplatsen. Varför nöja sig med att bestiga berg? 
 
 
 
 

Nu har vi funnit vår väg fram till hostlet i Honolulu, men inte utan diverse spännande upplevelser. Med referens till tidigare inlägg så fick vi faktiskt vår mat ganska fort på planet. Helt okej för att mätta en stund faktiskt. Mer mat inhandlades sen när vi gjorde ett tekniskt stopp på Samoa. 

 
Vi gjorde ju två flygresor med samma plan igår. Först flög vi i strax över en timme för att landa och släppa av passagerare samt tanka och städa planet på Samoa. Förvisso inte helt fel ställe att mellanlanda på. Det var verkligen en paradisö som heter duga (som Fiji). På Samoa fick vi i alla fall gå in i en vänthall medan personalen på planet gjorde allt det jag beskrev innan. De var förvånansvärt snabba med det också, jag hann nämligen bara precis tugga på min nyinköpta macka innan vi skulle börja boarda igen. Emelies tilltänkta kaffekopp uteblev dock på grund av tidsbristen, Samoansk(?) valuta fick hon istället. På planet igen dröjde det ingen lång stund innan vi fick middag som åtnjöts med ett glas Shiraz för att kanske kunna somna bättre efteråt. Det hjälpte inte. De fem timmarna vi tillbringade på planet efter Samoa gick åt att försöka somna i diverse olika ställningar utan att ben och armar krampade ihop. Därför var vi väldigt trötta när vi kom fram klockan 12 på natten Hawaiiansk tid. 
 
Väl framme insåg jag att min hjärna hade svikit mig vid bokningen av hostlet. Jag hade nämligen glömt tänka på att vi skulle landa på Hawaii samma dag som vi lämnade Fiji, fast tidigare(?)... Mindfuck deluxe som det heter. Därför hade vi inget boende förrän dagen därpå. Vad vi gjorde åt det var att vi chansade på att samma hostel skulle ha en eller två sängar lediga även för denna natt. Efter att ha anmält vår inresa i landet fortsatte vi således ut och letade efter dugligt transportmedel. Det fann vi hos Speedishuttle, där vi även passade på att boka transport på tillbakavägen. Poäng till oss för att lyckas vara smarta mitt i natten! Till vår förtjusning fick vi reda på att det faktiskt fanns några sängar lediga när vi kom fram till rätt plats! 
 
Så går det alltså till när man utan att ha planerat det vinner en dag på Hawaii! 
 
Mer uppdatering kommer så småningom. Nu har vi extremt dugligt wifi att utnyttja så det blir förhoppningsvis snart. I framtida inlägg kommer även nordön på Nya Zeeland smidigt bakas in i denna smet som är våra inlägg. Kanske kommer det till och med en och annan bildbomb från olika platser samt ett lite mer ingående inlägg om tiden på Fiji. Det är sådant som tiden får utvisa. Tills dess: ta hand om planeten Jorden, och kom ihåg att allt kan hända i rymden! Da, dada, da, daaaaaaa! 
 
Förutom problemen vi fick när vi kom till Fiji med cyklon och hela köret så har det varit väldigt lugnt och skönt. Vi har haft det hur bra som helst under tiden vi bott på Funky Fish. Lugnet varade ända tills vi skulle lämna Fiji.
 
Det började med att vi steg upp för att äta frukost och sånt för att sedan packa ner det sista i väskorna och till slut sitta lugnt i receptionen i ett par timmar. Där blev vi överraskade med blomhalsband som personalen hade suttit och knutit ihop medan vi åt frukost. Så fick vi också ett brev som vi inte har läst än, det ska vi ta itu med nu på flyget tänkte vi. Det var först efter att vi hade burit ner våra väskor till båten som problemen började. Båten startade inte. Vår kapten mekade och fixade, sprang efter verktyg och fler verktyg, men inget verkade vilja fungera. Det började bli lite stressigt för oss då, eftersom vår båt som skulle ta oss tillbaka till fastlandet skulle gå 20 minuter senare, och vi behövde ta oss ut en bit på havet för att hoppa på den båten. 5 minuter kvar tills båten skulle gå så kom Funky Fish's andra båt tillbaka med folk som hade surfat, så då blev det ett snabbt byte av passagerare och sedan var vi äntligen på väg ut. Receptionen hade då lyckats kontakta kaptenen för South Sea Cruises-båten vi skulle med och löst det så att de skulle göra ett snabbt stopp för att få oss ombord. Det blev lite skumpigt då vi skulle hoppa över till den stora båten, men det gick bra. Så vi vinkade av de från Funky och fortsatte sedan med båten till Port Denarau, där nästa problem började...
 
På båten fick vi biljetter till bussen vi bokat och vi skulle bara plocka upp våra väskor, gå ut till busshållplatsen och visa upp biljetterna så kunde vi åka mot flygplatsen sen. Problemet var att när vi kom fram till hållplatsen med våra upplockade väskor så visste ingen var bussen vi skulle åka med var. Vi lämnade hur som helst över våra biljetter så ringde de och försökte höra efter var bussen var. Vi kände att vi blev mer och mer stressade eftersom att det var ganska tajt med tid mellan båten och flyget. Efter en stunds virrande vet jag inte riktigt vad som hände, men av någon anledning fick vi hoppa på en buss som hade stått och väntat på att åka till flygplatsen hela tiden! Jag vet inte när de kom på att de faktiskt hade en buss som skulle gå omgående. Hur som helst klarade vi oss genom en massa trafik, ombyggnationer och dåliga vägar för att till slut komma fram till flygplatsen.
 
Med väskorna incheckade, vilket faktiskt gick väldigt smidigt, fortsatte vi till säkerhetskontrollen. För mig gick allt bra, förutom det faktum att jag hittade nyckeln till vår bungalow i fickan! Jag fick dock veta att de hade en postlåda inne i loungen där jag kunde lämna nyckeln sen. Emelie fick däremot lite mer problem. Hon hade vätskor med sig, men det var inte problemet. Problemet var att de var tvungna att ligga i en plastpåse, som nu inte fanns vid kontrollen som de brukar göra. Därför fick hon springa iväg och hämta en plastpåse från jättelångtbortifrån, men gratis var det så klart inte. En dollar skulle de ha för den, men då var det en snäll kvinna som köpte loss den åt henne. Jag stod samtidigt inne bortom kontrollen och lyssnade på ett meddelande som berättade att vårt flyg skulle börja boardingen om två minuter. Då kom Emelie tillbaka och vi fortsatte bort till loungen. 
 
Målet var nu att snabbt skicka iväg nyckeln innan vi gick ombord på planet, därför frågade jag en i personalen på tax-free:n om var jag kunde lägga nyckeln. Han ledde mig vidare till en som skulle hjälpa mig fixa ett kuvert att lägga nyckeln i. Jag följde med honom till souvenirshoppen där jag fick köpa ett kuvert. Vi tänkte att det var lika bra att samtidigt köpa vatten som vi kunde ha på flyget senare. Efter en lång tids köande kom vi därifrån och kunde adressera brevet och lägga det i lådan. Äntligen var vi på väg till gaten, och inte en sekund för sent. De började nämligen släppa på folk precis då vi kom. Efter scanningen av boardingkorten kom vi ut till några som ville kolla igenom våra väskor igen. Här blev vi tillsagda att vi inte fick ta med oss vattnet på planet. Va? Vi köpte det ju efter säkerhetskontrollen! Nej tydligen får man inte ha med sig vätskor köpta på nedervåningen (gaterna var på övervåningen och här fanns heller inga butiker). Det var ju jävligt dumt att man ens kan köpa vatten om man inte får ta med sig det! Jag tog flaskan, kontrollanten sa återigen att vi inte får ta med oss den, varpå jag svarade att jag fanimig ska dricka upp den i så fall och klunkade för glatta livet. Jag lyckades inte, flaskan var nämligen på en och en halv liter. 
 
Äntligen på flyget sätter vi oss ner och andas ut. Vi har under allt stressande hunnit bli sjukt hungriga. Nu sitter vi därför och väntar på mat, som vi förmodligen kommer få om alldeles för lång tid. Nu ska vi inte vara bittra!