Emelie Almroth

Om jag ska vara ärlig...

Så har jag känt mig väldigt ensam i ett rum fullt med människor. En känsla av att inte höra hemma någonstans. En känsla av att vad jag än säger så kommer det att bli fel.

”Varför frågar du inte själv om du kan hänga på, det är ju bara att fråga?”.
Den frågan är väldigt svår för mig. Jag har alltid känt att det är bättre att inte fråga alls än att få ett nej. Den värsta känslan är när jag faktiskt har frågat och jag då har känt att folk egentligen inte vill att jag ska vara med utan ”måste” säga ja för att vara snälla. Eller den situtationen då jag har stått bredvid och alla har blivit inbjudna utom jag. Det gör ont. Det är en väldigt svår känsla att förklara om man inte har upplevt det själv förut. 

Jag är en sån person som reagerar med känslor först. Blir jag arg så gråter jag och blir jag glad så hoppar jag upp och ner. När jag är bekväm med människor så är jag väldigt social och älskar att prata och skratta! Men jag har förstått att folk har haft väldigt svårt för det. Det har gjort att jag har backat och tagit bort den största delen av mig själv. Varför har jag tagit bort det? Jo, för att jag har velat bli omtyckt och inte trott att jag varit tillräcklig som den person jag är. Det var ett tag då min självkänsla var så låg att jag inte såg mitt eget värde alls. Känslan av att vakna upp på morgonen och bara vilja blinka bort dagen till en ny, en bättre. Ångesten att känna att jag inte skulle duga ännu en dag var väldigt jobbig. 

Tönt är ett ord jag har hört och blivit kallad för. Speciellt när jag har varit mig själv. När min självkänsla var som sämst så träffade orden som hårdast. Då ville jag göra allt för att inte vara en ”tönt”. Det resulterade i att mitt välmående blev ännu sämre. Det är just den känslan som fortfarande kan hänga med.

Jag har så länge jag kan minnas haft väldigt svårt att be om hjälp. Jag har hanterat saker på egen hand och det har gjort att jag har lärt mig att göra allt själv. Att be om hjälp har jag försökt några gånger med men det har ofta slutat i att jag har hjälpt motparten istället. Inte för att det är fel. Alla behöver hjälp och jag hjälper gärna till!
Jag är en riktig tänkare. Det vill säga att jag tänker alltid på allt. Jag tänker ofta steget före också! Vissa kvällar har hjärtat slagit så hårt att jag trott att det ska gå sönder. Förra året var jag sjukskriven ungefär i 3 månader pga stress och ett eventuellt hjärtfel. Jag har lovat mig själv idag att jag inte ska hamna där igen. 

Jag vill bara skriva av mig för ibland när jag är själv så tänker jag tillbaka. Det är alldeles för många gånger som jag har hatat, ältat och undrat. Jag skriver det här för att jag en dag ska kunna gå tillbaka och se att jag förhoppningsvis har lärt mig någonting. Att jag har gått igenom det och faktiskt uppskattar det. Tänka tillbaka och känna att jag klarade av det. 

 Den senaste månaden har jag mått mycket bättre och känt att jag har människor runt omkring mig som jag verkligen uppskattar. Och som jag känner uppskattar mig tillbaka. Det är guld värt att känna! Jag känner mig omtyckt och duktig på mitt jobb! Jag får en helt annan sorts bekräftelse som jag kanske behöver. Få känna att jag duger! Eller framförallt slippa känslan av att jag inte duger. 

Jag vill bara säga att jag ÄLSKAR disney, kaffe, musikaler, dimmiga åkrar, solen, turkost vatten, Anne with an E, Nya Zeeland och att sjunga högt i duschen. Jag vill bara vara ärlig med saker jag tycker om. För innan har jag ljugit och sagt saker som jag egentligen inte tycker. Så sjukt onödigt!
Jag hoppas att den här känslan stannar kvar och att jag får fortsätta uppskatta livet som det är. 

Mormor och Lina, ni kommer alltid att ha en väldigt stor plats i mitt hjärta♥♥

Jag uppskattar mina vänner & min familj♥

Anonym

Så otroligt fint skrivet, du låter som en HSP tjej, du beskriver exakt dig själv som en av mina bästa vänner som är HSP, (High Sensitive Person) var dig själv och var stolt över dig!! Kram, (far till Anna Carlsson)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress